forloradeflickan

jag tror att jag har kommit på vad meningen med livet är. alla borde ju ha olika saker som deras liv går ut på och jag tror jag har hittat min. jag tror att min mening är att dö. hela mitt liv kommer hela tiden gå ut på att jag ska lyckas ta livet av eller att dö på ett annat sätt. jag är så jävla rädd och skulle helst av allt vilja dela de jag känner med någon men ingen skulle förstå och aa hur reagerar folk när nån säger att man vill dö. juste de går helt enkelt inte ihop.

hej, jag drömde en helt fantastisk dröm inatt och jag fick verkligen ångest när jag vaknade.

De började med att jag och mina föräldrar + mina mostrar och lite av deras familjer åkte till thailand.
de va koh chang fast vi bodde i ett jätte stort hus som typ låg i en galleria (fast utan affärer). de fanns tre rulltrappor där inne. den första gick till första våningen och den andra till den andra osv. en dag så blev jag helt hysterisk och bara sprang iväg till den första rulltrappan. den gick neråt fast den va liksom som en vägg och gick spik rakt neråt. jag ställde mig på rulltrappan och föll rätt ner i marken. jag tror de blev svart för en liten stund men när jag tittade upp så låg jag där på marken. min mamma gick förbi och blev arg för att jag låg där på marken. Efter de så tror jag att alla visste att jag ville dö.
efter de så fick jag ett sånt där ryck igen och bara sprang och gömde mig och alla letade(brukar drömma de).
jag tog rulltrappan som gick högst upp och där var de avlånga skåt. vissa va låsta med hänglås och vissa stod öppna. jag sprang längst in och ställde mig i ett skåp med öppen dörr och jag var jätte ledsen. det tog inte lång
tid innan någon hittade mig och tog tillbaka mig till huset.
Senare så började jag as böla och sprang ut från huset och upp för den andra rullstrappan. när jag kommit upp
så såg jag min moster komma springande efter mig och jag klättrade över stängslett i ett hörn och satte mig på en stång som liksom gick tvärs över hörnet. jag satte mig med ryggen utåt och jag blundade hela tiden. jag började tveka om jag verkligen skulle släppa taget. jag tror de va många människor som stod och såg på och försökte övertala mig att inte göra de, men jag hörde ingenting. jag tänkte på att förra gången jag hoppa hade
jag inte känt någon smärta. Så jag släppte taget och föll med ryggen neråt rakt ner i marken.
Allting var svart och jag hade lyckats, jag hade äntligen tagit livet av mig.
Efter de så blev jag som ett spöke. jag var hos dom men dom såg inte mig. jag började ångra mig lite då jag fortfarande var kvar men att jag inte kunde prata med min mamma. men så kom jag på alla sakerna jag skulle slippa, som att gå till skolan...

de va den första delen och här kommer den andra delen.

Den här gången var jag hemma med min mamma och pappa + två flickor och en kille.
jag har ingen anong om vilka dom va men jag kände dom i drömmen. jag har mest minne av den ena flickan
som var mörkhårig, för att hon fixade hela tiden tabletter till mig. den andra flickan var också mörkhårrig men
jag minns inte så mycket utav henne.
iaf, så var jag hemma och jag och den där flickan och killen var ute på balkongen. Jag hade hela tiden i tanken
att jag måste hoppa. jag tittade neråt men insåg att det inte alls var högt så de va helt onödigt.  
jag hade ångest då jag stod där på balkongen och var desperat och frågade helt spontant om någon hade några jävla tabletter. flickan gav min ett kuvert och i den så låg det papper och längst ner så låg det en liten vit tablett.
jag tog genast upp den och svalde den hastigt. jag gick till mitt rum och öppnade fönstret, jag kände ingen effekt men jag kände mod. jag tog ett kliv ut ur fönstret.... min mamma kom förtvivlat fram till mig och var jätte ledsen.
hon förstod sig inte på mig och de är de ingen som gör.
jag antar att ingenting hände då jag hick upp för trappan där den där killen och båda tjejerna stod. jag gick ut på balkongen och tittade bakom en planka bredvid dörren. där hade flickan gömt en liten låda och i lådan låg tre tabletter. jag svalde alla på en gång och stog bara och tittade rakt ut från balkongen. den mörkhåriga flickan kom och ställde sig bredvid mig. jag såg att hon var jätte ledsen och jag kände desamma. hon frågade om vi skulle hoppa från fönstret. jag gav henne en kram och sedan tog vi varandra i handen och gick mot fönstret. jag tänkte att de skulle gå bättre den här gången då jag var lite mer påverkad. vi ställde oss på fönster karmen och höll varandra i handen fortfarande. jag räknade till tre och sen hoppade vi......
jag försökte känna efter om typ nånting hade brutits så att jag inte skulle överleva. jag kände att hela ryggen var sne och de gjorde lite ont. jag la ner huvet och bara väntade. efter ett tag när jag tittade upp så hade flickan försvunnit och min mamma stod och tittade på mig besviket. jag kände fortfarande att hela ryggen va sne men
de hände ingenting.

på kvällen sprang jag och ett par till ungdomar ut. vi tänkte "rymma". vi sprang över kullen mot centrum och där så kom de en bil som en kille stannade och prata med. han var helt spårad och stod med en cigg och betedde sig allmänt spårat. jag gick tillbaka mot honom och han kastade ett cigg mot mig som jag desperat försökte fånga.
då helt plötsligt så hörde jag en bil starta och jag fattade snabbt att den va min pappa och mamma och nåntill
som skulle leta efter oss. alla hoppade över staketet till lillis hus men jag var för långt ifrån och de va is i backen så jag halkade neråt. jag fick panik då jag hörde bilen köra upp för backen och jag kastade mig över ett staket där nere ist(de gråa huset) då hörde jag bilen vara påväg ner för backen och jag hoppades inerligt att dom inte hade sett mig. jag tryckte mig mot snöhögen vid staketet och la snö över mig. utanför de gråa huset stannade dom och en man började leta i snön vid staket och var på väg mot mig. mannen sa "men dom måste ju vara här".
då helt plötsligt hoppade dom andra fram, tror dom ville skydda mig. jag tror att jag själv gick fram också och min mamma kramade mig. jag fick panik och sprang därifrån. jag kom in i ett hus som var typ ett omklädningsrum och försökte hitta någon utgång till baksidan som jag kunde smita ut ur. men jag kom bara tillbaka till där jag varit.

sen vaknade jag. den sista delen var helt onödigt för den blev inge bra när man skrev men den första blev riktigt bra tycker jag. jag blev väldigt besviken att jag fortfarandade levde när jag vaknade.
ja om jag liksom drömmer att jag försöker ta livet av mig (de är inte första gången) så måste de ju liksom vara sanningen eller vad man ska säga. jag önskar bara att de va som i drömmen. att min familj och släkt visst om hur jag kände och att dom ville hindra de.
som jag levde i drömmen, så vill jag leva i verkligheten..

jag orkar inte mer, jag vet inte vad jag ska göra.
jag vill bara att ni ska veta att jag lever enbart för ernan skull.
jag klarar det inte längre, de gör så jävla ont.
jag måste säga de ni inte vill höra... jag vill inte leva längre!
jag lovar de är inte erat fel. ni är bäst och jag älskar er.
jag kommer alltid vara nära er även om ni inte ser mig.
jag vill bara att all smärta ska försvinna någon gång
snälla hjälp mig..

jag är väldigt bra på att inte visa vem jag egentligen är.

jag var stark i början, men nu har de gått såpass länge

jag har svårt att komma nära folk. det är så svårt att lita på folk jag orkar inte gråta över mer "verkliga" grejer,
det räcker med de som jag känner inombords. jag vill inte heller att folk ska fästa sig vid mig eftersom att jag kommer försvinna snart :( jag vill inte att ni ska va ledsna, ni klarar er...

åååhh alla bara förstör.... snälla sluta

Du fanns, du försvann.

ååh jag vet inte hur många gånger jag har försökt att berätta hur jag känner för nån men de går bara inte.
ena delen av mig säger att jag måste berätta men sen kommer den andra delen som säger att jag fan inte kan göra de. det går inte att berätta :/

bilden säger allt

jag vågar inte, men jag vet att jag måste...  de känns så jävla omöjlig, är de omöjlig eller inte? snälla hjälp mig, visa vad jag ska göra. jag orkar inte lida mer. låt mig komma här ifrån för detta är verkligen inte min plats och de kommer aldrig bli. Fuck Life, längtar till den dagen då jag försvinner härifrån.

jag hatar folk som frågar mig saker om framtiden.. typ´som nu så håller jag på att göra om mitt rum och dem undrar hur jag vill göra och jag vet ju föfaan inte.. jag kan inte tänkla frammåt så sluta fråga, ni vet ju inte hur ont de gör. de är ju fan fel på mig, jag hatar folk som frågar mig saker så snälla SLUTA !!